Mia Elisabeth

Att jag inte har skrivit pa ett par dagar betyder inte att jag inte ar vid liv,
utan snarare att jag verkligen lever pa riktigt.

Om jag hade uppdaterat er for tre dagar sedan hade inlagget bubblat av negativitet. Jag hade sluddrat en gammal visa om att hjartat varkte och att huvudet inte ville mer, men idag ska motsatsen publiceras och offentlighetgoras. For det ar faktiskt sant att aven det omojliga kan bli mojligt.

Den har veckan har varit fullspackad av frustration, stress, radsla, nervositet, magkramp, daliga tankar, lardomar, genuin gladje, skratt, sang, lycka, leenden, nya vanner, djupa diskussioner, komplimanger, langa bilturer och framfor allt: mod!

Det bevittnar gardagen om, for da stod jag pa en scen och sjong bort min storsta fobi.
Ja, jag besegrade antligen mina egna hjarncellers kamp om att halla mig borta fran folksamlingar som vokabulist,

och allt var mina nakna fotters fortjanst.

Det ar faktiskt sant, hur sjukt det an later, men pa grund av att mina fotsulor var sa nara marken hela tiden, visste jag att jag nu bara kunde ta mig sjalv hogre. Om inte pa grund av min rost, sa i alla fall pa grund av ett par hogklackade skor.

I sista sekund lat jag aven mig sjalv ta upp en bild pa dig, och andas in all den positiva energi som du har spytt over mig den senaste veckan. Du har hjalpt mig sa otroligt mycket fast att du har varit en hel ocean bort. Det vill jag att du ska veta. Du har fatt mig att tro pa min egen kapacitet och formaga genom att aldrig nagonsin tveka pa mig som sangare. Jag vill tacka dig for dig det. Verkligen tacka.

Och som ett sista bevis pa att det omojliga kan bli mojligt (om det ovannamda inte redan racker) har jag aven publicerat en bild i borjan pa detta inlagg. Ni har nog alla lagt marke till den, och den sitter faktiskt inte dar bara for att jag vill visa upp min otroligt snygga mage, utan for att jag faktiskt vill visa er alla hur otroligt lackert brun jag har blivit,

och gott folk, om jag kan bli brun, da ar tamme tusan allting mojligt.

sa det, sa.