Nu börjar allting äntligen falla på plats.
Sommarjobbet är fixat, och fadderskapsutbildningen är avklarad.

Och jag vet till och med hur jag vill göra med plugget. Det är inte illa det.
Nu saknas det bara klarhet i hur jag måste gå till väga.

Så snart people, snart kommer jag tillbaka till bloggen.
Nu ska jag dock iväg och springa av mig min frustration på gymmet!

Jag har pluggångest. Rättare sagt, val av inriktnings-ångest.
Därav är jag urusel på att uppdatera, och spenderar istället mina dagar med att göra listor med för och nackdelar, och stora mindmaps.

Sökt jobb har jag också gjort. För nu har jag ingen aning om vart jag är nästa termin. Ni kan få hålla tummarna att allt löser sig.

Imorse slog någonting mig. En fundering som jag nu inte kan släppa taget om. Hur länge ska man egentligen hålla drömmar som drömmar? och när ska man infria dem?

Om mitt liv slutade här hade jag behövt sammanfatta mitt liv som en förberedelse. Misstolka mig nu rätt. Jag är otroligt tacksam och lycklig med det jag har, men sanningen är ju den;

Jag gick ut gymnasiet för att förbereda mig för drömmen om att resa.
Jag reste runt för att förbereda drömmen om universitetet.
Nu går jag universitetet för att förbereda drömmen om forskning.
För att sedan jobba för att förbereda mig för drömmen om frihet.

När stannade jag upp och njöt? Slappnade av - utan att lägga upp möjligheter för morgondagen? När andades jag sist in den härliga norrlandsluften och bara njöt av nuet? Släppte tankarna på allting runt omkring och bara levde? Levde för dagen som den kom?

Jag kan inte ens säga att jag saknar känslan av att göra det - för jag har aldrig gjort det. Det är rätt sorgligt egentligen.

Så nu är det dags att göra någonting åt det.
Göra någonting åt den underliggande stressen. Lära mig att slappna av.

och att njuta, njuta, njuta! Njuta av allting underbart.

Och starten? - Ja, den är här!

Igår kom Josefine upp till Luleå. Det ska vi idag njuta av.
Och inte på vilket sätt som helst - utan genom en ordentlig tur i byn.

Så nu hoppas jag på, och längtar till, ett glas kallt och lite varma bubblor i magen.
Kanske kan jag till och med lura till mig en bowlingmatch.

Ni får hålla tummen för att jag får min vilja igenom,
så hörs vi igen när jag har tid till att skriva mer.

25 månader. Varför jag ens skriver ut det, vet jag inte.
Jag tror att det är min punkt på det än så länge längsta kapitlet av mitt liv.

Jag har inte glömt - men jag har lärt mig att kunna vara lycklig trots allt.

Ingen av er läsare kommer att förstå vad jag just nu skriver om. Knappt jag heller. Jag tror att jag försöker att säga att min tatuering verkligen har ett levande budskap:

Det finns alltid något i ens förflutna som det är värt att bygga upp en framtid på.

Jag är idag beviset på det. För fy sjutton vad jag är lycklig idag.
Och mest tack, och kärlek, vill jag skänka min fina Jonas för det.


Utan dig hade jag precis som ord utan melodi, varit färglös som en tår.
Jag tycker så otroligt mycket om dig! Jag hoppas att du vet om det.

Idag ska jag berätta något alldeles tokigt underbart för er.
Jag och Jonas har stora nyheter. Nyheter som vi har firat mycket och kommer fortsätta att fira just så, väldigt länge till.

Jag menar, hur underbart är det inte att kunna unna sig massa gott
- och skylla på att det är för att man firar?

Och nej, det är ingen liten människa som har bosatt sig inom mig. Det är det många, många år kvar tills. Däremot ska vi bosätta oss någon annanstans. Vackra, vackra älskling och jag.

I en lägenhet som ser ut ungefär så här, för att vara exakt:


Mellan vardagsrum-delen och köket är det dessutom en balkong. Den är jätte fin, och vi har dessutom fått reda på, av de gamla ägarna som bor där för tillfället, att solen alltid skiner in genom just den balkongen. Vi bor nämligen på solsidan.

Hur underbart är inte det?
Och ja, käre läsare. Ni är varmt välkomna att känna er avundsjuka nu!

I åratal har jag haft ett par jeans och ett linne i min garderob som aldrig har använts. Jag har känt mig lite för rund för att använda dem, och tyckt att dem fått mig att se större ut, men vad möttes jag av idag?

Efter lite mer än en vecka av intensivträning och -3 cm runt magen sitter de som ett smäck.

Jag är lyckligast i hela världen!

Och detta firas helt enkelt med något så simpelt som att jag ska ha det på mig, idag. Varje dag. Hela veckan.

Me so happy, happy!

Jag ska dedikera det här inlägget till någon som jag fascineras av,
någon som skapar verk, värda att läsa om och om igen, och om och om igen,

och till och med lite om och om igen.

Jag är ingen människa som lätt uppslukas i skönlitteratur.
Jag är inte heller en människa som brukar ta till böcker som verklighetsflykt,
men jag älskar denna författare. Hans ord är bevingade med storhet.

Hans namn är Paulo Coehlo, och från och med nu, och för alltid mer, är han en författare, vars böcker jag kommer att vänta slavisk på. En efter en... tills den sorgsna dagen då det kanske inte kommer nå fler.

Han är min stora idol.

Så är det liksom bara. Han är helt otrolig, storhetsförfattaren Coehlo, som till och med får mig att längta till att få läsa. Att få fly från verkligheter med hjälp av bundna bokstäver, formade som meningar och vackra böcker.

Häxan från Portobello så heter den bok som jag läser nu. Jag rekomenderar den helhjärtat, som ni kanske redan kan förstå. Läs, läs, läs...

Jag beordrar er att läsa den (och alla andra med)!

Så här fin kommer ni aldrig att få se mig igen.
Det bästa av allt är att resten av håret är brunt (som det skulle bli).

Jag kör på slingor åt fel håll nämligen. Någon som vill haka på trenden?
Perfekt för den som vill sticka ut och vara lite egen.

Imorgon blir det ICA med raska steg, och mössa över hela ansiktet!

Världens enklaste och absolut godaste mat, bjöd jag min karl på idag.
Stekt älgskav och lök, med klyftpotatis och lingonsylt.

Finns det ens något godare?

Häromdagen på gymmet, glömde jag mitt hänglås kvar på skåpet. Ett nyinköpt. Jag suckade djupt när jag kom på det, och gick idag för att köpa ett nytt innan jag gick dit åter, men vad hängde där?
- Jo, låset olåst, och i skåpet låg mina svarta vantar också, som jag inte ens visste att jag hade tappat bort.

Sicken jäkla moral det är här i Norrland.
I stockholm hade det varit snott, bara för att, efter bara någon minut.

Jag älskar det här stället!

Medans Jonas satt och spelade WOW blev jag uttråkad, och lät min kreativitet flöda. Att jag aldrig tidigare har gjort ett porträtt kanske syns, men äsch...

Det syns faktiskt nästan vem det är.



Kan ni se det? Och nej, det är ingen kändis, så ni måste känna mig för att veta!

"– Sänk rumstemperaturen så kan du gå ner i vikt fortare (..)"
läste jag precis i tidningen, och kom fram till, lite så där i smyg, att det måste vara precis därför som våran hyresvärd bjuder oss på så minimal värme som han gör.

Tack för omtanken liksom!

Jag har precis kommit hem från den lilla staden här uppe i Luleå.
Det vart ett besök hos sjukgymnasten som idag gav mig värmeterapi. Det kändes inte helt fel med tanke på att det var en minus trettio graders kyla utanför fönsterrutorna.

Efter det blev det en liten shopping-tur och ett ordentligt gympass på Helex.

Jag känner mig som en helt ny människa, och ska avnjuta detta tillsammans med pojken min och ett glas rött.

Intressant? Nja, men så är det.
Varje dag kan man inte bjuda på något roligt!

Klockan är strax halv 10, och jag har varit vaken så länge att de känns som en halv evighet. Äntligen är dock den svåraste uppsatsen hitills på min utbildning, slutförd.

- Jag har i alla fall skrivit ut en punkt, och intalar mig själv att jag är det.

Så nu ska jag dricka tonvis med kaffe och sedan börjar min kamp efter att finna en fungerande skrivare på universitetsområdet innan seminariumet, som går av stapeln vid 13.00.

Hälsa mig lycka till. Jag kan behöva det idag!