Mia Elisabeth

Det ar den tjugoforsta september tjugohundranio, och jag vet inte ens om det ar vart att forsoka beskriva hur garna jag hade velat dansa, skrika och hoppa

av gladje

over att ha dem dar underbara vannerna pa ratt sida av atlanten som dranker mig i sa mycket karlek att jag inte ens vet om jag klarar av att simma i det.

Troligen ar det inte det, och darfor tanker jag inte ens forsoka mala upp sa vackra ord som bara dem ar varda. Troligen vet dem redan om hur starka vokaler som dem skulle innehalla, och hur manga uttropstecken som jag hade behovt satta ut efter varje skriven mening for att fa fram ratt betydelse,

och det ar faktiskt allt som spelar nagon roll for mig.


Tva namn ska jag dock namna, bara for att jag vill och kanner for det. Tva namn som star i en chockrosa farg bakom mina ogonlock varje gang som jag later mina ogonfransar slas ihop till ett.

Kanske har ni alla pa kann vilka det ar.

Det ar i alla fall Ellen, tackvare den styrka som hon ger mig i varje givet steg, och for den bultande karleken som hon far mitt hjarta att sla i takt med, varje sekund pa varan jord.

och nallen tackvare att han tror pa mig, och har visat det genom att skicka blommor till min dorr har i usa, med en lapp om en lyckad konsert och en stolt van som mer an garna pratar om aventyr och dromliknande erbjudanden nar vagarna later oss korsas igen.

Sedan tankar jag aven lite i smyg saga en mening som ekar inom mig, kanske lite allt for ofta, och det ar att den viktigaste egenskapen att dela med nagon, ar att vaga och att kunna vara en riktig kamrat

Precis som dem dar tva, och en hel dros till som inte blir namngivna har,
men i mitt hjarta,

for alltid mer.