Mia Elisabeth

Om nagra timmar landstiger Amanda svensk mark efter att ha varit pa rymmen i over ett ar. For nagra veckor sedan trodde jag att jag skulle ha varit pa arlanda och mott upp henne vid den har tiden, men sa blev det inte riktigt. Istallet sitter jag har, i det land som hon nu har akt ifran.

Om nagra dagar vet jag att hon kommer att fa vara i armarna pa min Ellen, som jag trodde att jag skulle ha varldens basta sommar med, men som jag nu inte ens vet om jag kommer att hinna traffa innan hon flyr till Marbella for att arbeta.

Jag kanner mig hemsjuk. Sa dar riktigt ordentligt hemsjuk. Anda vet jag att min tid for att boka hemresa inte ar kommen. Jag vet att jag har sa otroligt mycket kvar att se och att uppleva, och jag tanker inte kasta bort det. 

Det har ar min chans. Min genvag till drommarna och lyckan.
Jag antar att jag bara saknar alla mina alsklingar dar hemma lite for mycket just nu.

Men jag antar ocksa att lyckan over att se dem igen, nar det an blir, kommer att bli obeskrivlig. Kanske gor all den har tiden isar fran dem, att vi blir annu starkare. Annu gladare over att fa vara med varandra igen, nar det nu an blir i framtiden.

Jag far hoppas pa det.