Mia Elisabeth

Sömnen ville inte ta över min kropp idag. Jag tror minsann att rädslan över att lämna ut mig själv, och göra mig sig försvarslös för det okända har börjat att dominera på min sida av stan.

Men natten i all sin ära har inte varit fy skam för det. Vackra the beatles-låtar i den vackra filmen Across the universe har lyst upp mitt decembermörka rum, och tillsammans med fruktansvärt fina röster har jag sjungit i gammal Kate Baker-anda.

Och nu, nu tänker jag minsann sitta här tills att solen har gått upp. Sedan ska jag ta mig mitt vanliga morgonkaffe, i min vanliga Höganäsmugg och gå på en promenad.

Imorgon kommer jag defenitivt att kunna somna vid nio, och voila. Då får jag som jag vill. Äntligen kommer dygnet att vändas om till det vanliga igen.

Toppen bra.