Every night I wake in between a chain of dreams. I gasp. Or frown. Or sweetly hum. Either way, finding the ground.

Idag fick jag namnet på min Thailändska provins,
och internet berättar fint:

"English is not always spoken but increasingly Nong Khai restaurants have menus in more than one language"

och det är ju alltid bra. eller något.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0