He's my kind of rain, like love from a drunken sky.
Jag hade tänkt berätta för er om min Lördagkväll. Om hur jag dansade, skrattade och sjöng i goda vänners lag, men jag har tappat förmågan att trollbinda ord till magiska meningar, och dessutom sitter gråten i halsen.
Jag har inte lyckats sluta än. Allting forsar ut längs mina kinder, och jag börjar starkt fundera på hur länge som man kan gråta, innan all vätska har lämnat kroppen.
Mamma kramade om mig tills att jag hade somnat igår, och tillsammans torkade vi bort den sista tåren för dagen, från min kind.
Att vakna helt utslagen, fortfarande gråtandes, var en erfarenhet som jag inte ens hade önskat mina fiender. För det gör ont, så fruktansvärt ont.
Åh. Dumma patetiska jag.
Varför mår jag fortfarande så här? Varför kan jag inte komma över det?
Varför finns februari över allt?
I taket,
i väggarna,
i luften som jag andas,
och inte andas.
I möblerna,
och på marken.
Varför? Varför finns det där?
Varför kan det inte bara bli december, även i mitt liv?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ha tålamod dotter min. Även din framtid kommer bli ljus!
Postat av: Amanda
Du är världens finaste Mia, bara så du vet! <3
Postat av: Gisela
Sötaste bananpuddingpaj, som du alltid sa till mig. Du kommer klara det här, jag vet att det kanske inte verkar så nu. Men du kommer glömma och lägga det bakom dig. Du kommer ha en underbar och ljus framtid hjärtat! Finns här om du vill prata! <3
Trackback
