It doesn't really matter what we are calling it. In the end it's just a slowly goodbye.
Det är svårt att inte lämna några rader här innan man går och lägger sig, när man verkligen har gjort det till en vana, men ändå är det ännu svårare att skriva någonting vettigt när alla ens tankar är ämnade till mörka krafter som man inte alls vill dela med sig av.
Jag är kluven, och vet inte alls vart jag ska ta vägen.
10 månader har passerat, och jag vill mest falla i gråt.
Jag vet inte hur jag ska förklara det utan att säga för mycket. Jag är alldels gråtfärdig. Alldeles, alldeles melankolisk och svag. Jag önskar så intensivt att februari kunde lämna mig nu. Att allting kunde sluta spöka innanför mitt pannben och vinka mitt liv farväl, men det gör det inte. Februari stannar kvar, och det mycket otäckare och grovare än någonsin förut. Jag orkar inte med det här. Jag vill ha december och varma julléenden som kan värma upp mitt sönderfrusna hjärta, som alltid förr. Ja, jag vill verkligen ha det nu, men istället viskar jag tyst för mig själv, kommer februari någonsin att ta slut i min värld?
Kommer den någonsin det?
Jag är kluven, och vet inte alls vart jag ska ta vägen.
10 månader har passerat, och jag vill mest falla i gråt.
Jag vet inte hur jag ska förklara det utan att säga för mycket. Jag är alldels gråtfärdig. Alldeles, alldeles melankolisk och svag. Jag önskar så intensivt att februari kunde lämna mig nu. Att allting kunde sluta spöka innanför mitt pannben och vinka mitt liv farväl, men det gör det inte. Februari stannar kvar, och det mycket otäckare och grovare än någonsin förut. Jag orkar inte med det här. Jag vill ha december och varma julléenden som kan värma upp mitt sönderfrusna hjärta, som alltid förr. Ja, jag vill verkligen ha det nu, men istället viskar jag tyst för mig själv, kommer februari någonsin att ta slut i min värld?
Kommer den någonsin det?
Kommentarer
Trackback
