Mia Elisabeth

Igar blev allting verklighet. Hur nervos, och oforberedd jag an var, tog jag tag i telefonen och ringde min chef.

"ehmn.. det har hant saker, och jag kommer nog inte komma hem fran usa pa ett tag. Kanske inte pa valdigt lange."

Sa ja, nu hander det har verkligen. Jag kommer inte hem imorgon, inte dagen efter det, eller en vecka efter det heller. Jag har tagit mitt forsta steg mot drommarna. Mitt forsta steg mot en helt annan varld.

Om nagra timmer ska jag aka till Kate Baker, en sangpedagog som jobbat med grammy vinnare och american idol deltagare. Hon ska hjalpa mig pa traven, ett steg i taget, tills jag verkligen ar helt redo.
Men allra forst ska jag till flygplatsen och vinka av Martin. Nu lamnar han mig har, och aker hem till alskade Sverige. Det kanns riktigt konstigt. Nu forsvinner alla som jag kom hit med, en efter en.
Imorgon star mamma, pappa och bror pa tur. Och de ar de allra sista - sedan ar jag ensam kvar har. Eller nej, det var kanske att ljuga. 20 mil ifran mig sitter Amanda. Henne far jag behalla i alla fall en manad till. Det kanns faktiskt otroligt bra.

Nej. Nu maste jag rusa. Duschen och mitt andra steg mot drommarna vantar.

Mia