Mia Elisabeth

"Everytime I think of you
I always catch my breath
I'm still standing here
And your soon miles away"

Det går inte att beskriva det här. Efter nästintill tjugo års vandrade på stockholms gator, ska jag snart ge mig av för att inte riktigt veta vad som ska få komma in i mitt liv, eller när jag ska kunna återvända hem. 

Eller vara hos dig.

Det känns så fruktansvärt konstigt. Jag ska återigen behöva lämna din hand som jag så genuint längtat efter att få hålla i. Jag ska återigen låta våran kärlek komma undan, trots att jag vet att det är den enda riktiga som jag någonsin har känt.

Det gör så fruktansvärt ont,
men den här gången lämnar jag dig i alla fall med vetenskapen om att jag har älskat. För jag älskar dig, och det vill jag att du ska veta om, trots att det är just vad du aldrig kommer att få göra. Inte nu.

Inte någonsin.

Åh. Det känns så otroligt tungt. Inte bara det, utan allting, men ändå så otroligt bra. Jag vill ju det här. Jag vill ju det verkligen från botten av mitt hjärta, och att jag har mage att lämna allting som jag känner till, bara för att få födas in i studiekulturen som ska ta mig dit, bevisar ju alltihop.

Jag vet ju det, och jag tänker leva på den känslan.

Det behövde komma. Jag trodde bara inte att tiden skulle gå så här fort. Jag trodde att du och jag hade all framtid, fast att vi aldrig hade bekräftat den ihop.

Nej, nog pratat om det. Jag måste låta lyckan komma in och smeka min glädjefyllda kropp.

Jag har fan kommit in.
Jag har fått äran att få tillverklighetsgöra mina drömmar.

Nu kör jag gärnet!