Mia Elisabeth

Jag sitter alldeles stilla, men trots detta kan man se något där inne, bakom alla lager av kläder, röra sig. Det är en läskig syn. Nästan en magisk en.

"Jag är otroligt kär i dig, Nulfs", viskar Jonas, och jag kan riktigt känna hur frekvensen av hjärtslag ökar där inom mig.

Max sitter i sängen med spelkonsolen till playstation i handen. Han ler och skrattar åt de magiska varelserna på skärmen som bara hoppar, hoppar och hoppar runt till och med ännu mer, och jag kan inte rå för utbrottet i min känslovulkan till kropp som sker.

Tänk att Luleå kunde ge mig så fina människor att dela vardagen med.
Tänk att lilla jag verkligen kunde hittade hem!

Jag har ingenting alls negativ att säga.
Det må vara långtråkigt att läsa och att hela tiden hypotisera fram,

men jag är lycklig. Så fruktansvärt jävla lycklig!

Bara så att ni vet det, liksom.
(om ni nu inte visste det redan)