Mia Elisabeth

Det har ar helt underbart.
Mamma var inne pa banken idag, och fixade sa att jag kunde ringa telefonbanken och pa det sattet fa ett nytt losenord till min internetbank, men lilla sota jag kommer inte alls ihag mitt losenord dit, eller att jag ens har nagon telefonbank i huvudtaget, sa dar forsvann den losning, for pa hemsidan star det fint:

"For att fa en ny kod till telefonbanken,
logga in pa internetbanken eller ga till ditt narmaste bankkontor."

Gud sa underbart, for vi vet ju alla att jag kan ga dit just nu,
eller annu battre logga in pa internetbanken!

Damp, damp, damp pa det har.

Jag verkligen alskar min bank.

Alldeles nyss forsokte jag logga in pa mitt internetkonto for att fora over pengar till mitt visakort, men det visade sig vara sparrat, sa jag ringde kundservice.

- Hur ska jag gora for att oppna upp det igen?
- Ga in till ditt lokala bankkontor och legtimera dig, sa skickar de hem en ny personligkod till din folkbokforingsadress inom 7 dagar som du kan aterstalla ditt konto med.
- Jag ar i usa sa jag kan faktiskt inte gora det.
- Oh, har du din bankdosa med dig?
- Nej, den ligger tyvarr hemma i sverige och ar dessutom trasig.
- Oj, da har vi nog problem. Da maste du ga till ditt lokala bankkontor och legtimera dig och be om en ny dosa for att kunna gora nagonting alls.
- Men jag ar som sagt i usa, sa finns det nagon annan mojlighet? Kan jag ga nagonstans har och legitimera mig och fa hjalp pa det viset?
- Ehmn nej. Da har du problem.
- Jaha, tack for hjalpen.
- Inga problem. Vi star garna till tjanst.

DAAAAAAAAAAMP!

Jag orkar inte skriva just nu, sa darfor far ni nagra bilder fran igar som kompensation.
Och av nagon anledning gor kamerablixten mig albinoblek i annsiktet.

men hey, jag bjuder pa det.

Jag ar massa massa glad idag. Punkt.

Igar natt ringde jag till min gamla chef pa uppercrust och sag till att jag kunde komma tillbaka dit som extra-arbetare nar jag kommer hem. Mycket duktigt gjort, om du fragar mig. Nu ska ni alla halla upp en tumme for hur effektiv jag ar.

Japp, japp.

Hur stor ar chansen att nagon lyckas kora rakt in i en parkerad bil,
och fa den att sla ner hela elledningen i naromradet,

och dessutom vacka mig?

Kanske ar amerikaner lika dumma som vi sager.

Efter att ha legat hemma i tva dagar, med mensvark upp till oronen, ar det aterigen dags att borja leva. Sa nu bar det av mot pianot for att aterigen fa spela och sjunga.

Och ja, foresten, jag har en cool nyhet.
Jag har lart mig spela piano. Den ni.

I usa ar det ett valdigt vanligt fenomen att ga pa kaolorie-diet. Det vill saga ska man halla sig till en summa pa 2000 kaolorier per dag. Hur man sprider ut dessa ar mindre viktigt, men man ska halla sig inom samma ram, dag in och dag ut.

Bara pa skoj satt jag och rakna ut hur mina dager skulle se ut, om jag bestamde mig for att ga i amerikanarnas skor. Vad jag skulle ha prioterat in, och vad jag skulle ha prioterat bort, och efter manga om och men bestamde jag mig for hur mina dagar skulle ha sett ut med denna metod att halla vikten i styr.

Frukost - 100 kaolrier
Lunch - 200 kalorier
Middag - 300 kalorier
Vanilla coke: 1400 kalorier

Jag menar, vem kan leva utan cola? Tokiga amerikaner som kan tanka annat.

I ett land som usa dar verken tv, eller elektronik funkar som det ska vid sporegn ar det latt att tro att man bara sitter och rullar tummarna nar situationen dyker upp.

Men icke, med en lika tokig och fantasifull moster som min, sitter man i garaget med en uppsjuten dorr och pimplar ol och ater snacks.

Myspys.

Det ar den tjugoforsta september tjugohundranio, och jag vet inte ens om det ar vart att forsoka beskriva hur garna jag hade velat dansa, skrika och hoppa

av gladje

over att ha dem dar underbara vannerna pa ratt sida av atlanten som dranker mig i sa mycket karlek att jag inte ens vet om jag klarar av att simma i det.

Troligen ar det inte det, och darfor tanker jag inte ens forsoka mala upp sa vackra ord som bara dem ar varda. Troligen vet dem redan om hur starka vokaler som dem skulle innehalla, och hur manga uttropstecken som jag hade behovt satta ut efter varje skriven mening for att fa fram ratt betydelse,

och det ar faktiskt allt som spelar nagon roll for mig.


Tva namn ska jag dock namna, bara for att jag vill och kanner for det. Tva namn som star i en chockrosa farg bakom mina ogonlock varje gang som jag later mina ogonfransar slas ihop till ett.

Kanske har ni alla pa kann vilka det ar.

Det ar i alla fall Ellen, tackvare den styrka som hon ger mig i varje givet steg, och for den bultande karleken som hon far mitt hjarta att sla i takt med, varje sekund pa varan jord.

och nallen tackvare att han tror pa mig, och har visat det genom att skicka blommor till min dorr har i usa, med en lapp om en lyckad konsert och en stolt van som mer an garna pratar om aventyr och dromliknande erbjudanden nar vagarna later oss korsas igen.

Sedan tankar jag aven lite i smyg saga en mening som ekar inom mig, kanske lite allt for ofta, och det ar att den viktigaste egenskapen att dela med nagon, ar att vaga och att kunna vara en riktig kamrat

Precis som dem dar tva, och en hel dros till som inte blir namngivna har,
men i mitt hjarta,

for alltid mer.

Jag vet inte om det bara ar jag, men jag tror att Hannas katt var en apa i sitt forra liv.

Klattra pa vaggarna kan hon i alla fall!

Att glomma bankomatkortet hemma nar man ar omkring sina foraldrar ar en sak, men att glomma det nar man ar med sina kusiner ar en annan. Usch, dumma mig. Att aka och shoppa nu, med endast 13 dollar lost kanns lonnlost.

och jag som verkligen behovde inforskaffa mig massa saker idag.

Jag kanner mig sa otroligt smart. Det ar nastan sa att jag ar vard ett nobelpris for mitt minne.
Kanske till och med tva.

Jag borjar tro att jag fyller ar idag, eller har gjort nagot valdigt, valdigt bra. For helt plotsligt overaskar alla mig med massor av sota sma saker.

Forsta overaskningen kom imorse, men det far ni inte veta vad det ar. Inte an.

For detta inlagg ar dedikerat till min fina kusin, Hanna, for att ha raddat mig fran mitt extrema chokladsug genom att ta med mig till ikea.

Behover jag ens saga hur lycklig jag ar?

Idag saknade jag sverige, sa jag at upp min sista pase med bilar.

Och ja, jag leker fortfarande med godis!

Idag har alla rudbeckselever satt sina solbranda fotter i skolbyggnaden igen, och sommaren ar officielt over. Det vill saga borde jag for forsta gangen kanna friheten busa med min kropp. Ja, jag borde riktigt kanna hur jag den 11 juni blev fri fran skolans jarngrepp,

men det gor jag inte.

Det kanns inte i huvudtaget. Allting kanns precis som vanligt. Ar jag sjuk?

Nu ar jag pa vag hem fran Kate och dagens sanglektion.
Den har gangen aterigen ett par skor fattigare.

Nasta gang flar jag den dar hunden levande.

Jag lovar er

Att jag inte har skrivit pa ett par dagar betyder inte att jag inte ar vid liv,
utan snarare att jag verkligen lever pa riktigt.

Om jag hade uppdaterat er for tre dagar sedan hade inlagget bubblat av negativitet. Jag hade sluddrat en gammal visa om att hjartat varkte och att huvudet inte ville mer, men idag ska motsatsen publiceras och offentlighetgoras. For det ar faktiskt sant att aven det omojliga kan bli mojligt.

Den har veckan har varit fullspackad av frustration, stress, radsla, nervositet, magkramp, daliga tankar, lardomar, genuin gladje, skratt, sang, lycka, leenden, nya vanner, djupa diskussioner, komplimanger, langa bilturer och framfor allt: mod!

Det bevittnar gardagen om, for da stod jag pa en scen och sjong bort min storsta fobi.
Ja, jag besegrade antligen mina egna hjarncellers kamp om att halla mig borta fran folksamlingar som vokabulist,

och allt var mina nakna fotters fortjanst.

Det ar faktiskt sant, hur sjukt det an later, men pa grund av att mina fotsulor var sa nara marken hela tiden, visste jag att jag nu bara kunde ta mig sjalv hogre. Om inte pa grund av min rost, sa i alla fall pa grund av ett par hogklackade skor.

I sista sekund lat jag aven mig sjalv ta upp en bild pa dig, och andas in all den positiva energi som du har spytt over mig den senaste veckan. Du har hjalpt mig sa otroligt mycket fast att du har varit en hel ocean bort. Det vill jag att du ska veta. Du har fatt mig att tro pa min egen kapacitet och formaga genom att aldrig nagonsin tveka pa mig som sangare. Jag vill tacka dig for dig det. Verkligen tacka.

Och som ett sista bevis pa att det omojliga kan bli mojligt (om det ovannamda inte redan racker) har jag aven publicerat en bild i borjan pa detta inlagg. Ni har nog alla lagt marke till den, och den sitter faktiskt inte dar bara for att jag vill visa upp min otroligt snygga mage, utan for att jag faktiskt vill visa er alla hur otroligt lackert brun jag har blivit,

och gott folk, om jag kan bli brun, da ar tamme tusan allting mojligt.

sa det, sa.

6 manader har lyckats passera, och fortfarande paverkar allting varendaste steg som jag tar.
Jag onskar att nagon kunde komma och radda mig fran denna oerhorda smartan.

Verkligen onskar.

Nu borjar allvaret. Efter en helg fylld med skratt, shopping, sol, bad och massor av Amanda ar det nu dags att mota en 8 timmars lang sanglektion!

Samma sak galler imorgon, och fyra dagar fram over.

Pa fredag ar det sedan dags for min forsta riktiga konsert. Det kommer att vara over 200 askadare, och en av alla dem kommer att vara Cece Rogers, som kommer dit bara for att hora mig.


Jag kanner mig bada valdigt viktig
Och for den delen, javligt nervos.

Mest nervos, ska jag dock erkanna.

Dagen schema ser en aningen fullt ut, ma jag erkanna. Klockan tva borjar min sista sanglektion hos Kate innan the workshop, och innan dess ska jag bade ha hunnit diska, stada, duscha och forhoppningsvis ta en liten promenad ner mot havet.
Klockan fem kommer sedan Amanda Bragee hit, och stannar kvar under den resterande helgen. Vad vi ska gora vet jag inte riktigt an, men troligen blir de nagot besok till New york och kanske solning nere pa stranden.

Jag vet inte, vi far se vad damen ar sugen pa nar hon anlander.
Det blir enklast sa.

Om nagra timmar landstiger Amanda svensk mark efter att ha varit pa rymmen i over ett ar. For nagra veckor sedan trodde jag att jag skulle ha varit pa arlanda och mott upp henne vid den har tiden, men sa blev det inte riktigt. Istallet sitter jag har, i det land som hon nu har akt ifran.

Om nagra dagar vet jag att hon kommer att fa vara i armarna pa min Ellen, som jag trodde att jag skulle ha varldens basta sommar med, men som jag nu inte ens vet om jag kommer att hinna traffa innan hon flyr till Marbella for att arbeta.

Jag kanner mig hemsjuk. Sa dar riktigt ordentligt hemsjuk. Anda vet jag att min tid for att boka hemresa inte ar kommen. Jag vet att jag har sa otroligt mycket kvar att se och att uppleva, och jag tanker inte kasta bort det. 

Det har ar min chans. Min genvag till drommarna och lyckan.
Jag antar att jag bara saknar alla mina alsklingar dar hemma lite for mycket just nu.

Men jag antar ocksa att lyckan over att se dem igen, nar det an blir, kommer att bli obeskrivlig. Kanske gor all den har tiden isar fran dem, att vi blir annu starkare. Annu gladare over att fa vara med varandra igen, nar det nu an blir i framtiden.

Jag far hoppas pa det.


 

JAG AR GLADAST AV ALLA, FOR IMORGON SKA JAG TRAFFA AMANDA I NY!

Ville bara skryta lite om det.
Godnatt lasare.

Just nu sitter jag, Al och Hanna I bilen pa vag mot Kate. Over allt ser vi bilar sla pa deras varningslampor och kora in mot sidan av vagen for att slippa vara i trafiken under det brutala regnet som oser ner har. Jag har aldrig sett ett varre ovader.

Och bara for jag tycker att detta ar sa fascinerande bjuder jag er alla pa en bild tagen fran bilens framsate.

Foresten sa tar jag tillbaka allt jag nagonsin sagt om att jag alskar att aka bil nar det regnar. Detta ar brutalt!

Livet rullar pa har borta i staterna, aven fast att jag inte har varit den basta pa att uppdatera er alla om det.

Idag ar det barbeque som galler. Dels for att fira Al som fyllde 55 i onsdags, och dels for att fira alla dessa anniversarys som passerat. For mig kanns det riktigt annorlunda. Det dar med arsdagar ar ingenting som jag ar van med att fira, men det ar riktigt mysigt, och vem skulle nagonsin kunna tacka nej till att fa ata gott och hedra att tva manniskor haller ihop, ar efter ar?

Inte jag i alla fall.

Foresten sa har min kusin Kajsa gift sig med sin Jonas idag. Jag tror inte att hon laser den har bloggen, eller jag vet att hon inte gor det, men for principens skull tanker jag skriva grattis till henne har i alla fall.
Och mamma, jag hoppas att du halsade lycka till fran mig, och berattade att jag ar hemskt ledsen for att inte kunna fira denna dag med dem.

For det ar jag.

Det var allt for denna gang.
Forhoppningsvis far ni nagot lite mer intressant inlagg nasta gang som jag skriver.