Mia Elisabeth

Nu är jag hemma i Sverige igen, och självklart innebär det att jag har återförentas med alla de vackra bokstäverna som finns på dessa tangentbord,
så nu kanske ni till och med kan förstå mina meningar vid första anblicken. Underbart.

Något ännu underbarare som jag har fått återförenats med är min älskade Ellen. Vi har äntligen fått dansa, sjunga och vingla oss fram i stockholms stad med lyckoämnen i både drickbara substans, och i kroppen igen.

Mamma, pappa, bror och vänner har även börjat lysa upp min tillvaro igen, och jag är lycklig!

Riktigt lycklig!

Jag ska snart duscha och gora mig iordning for att aka hem till Sverige.
Det kanns riktigt konstigt.

Och jag maste erkanna att det har varit ett helt veckoprojket att packa ihop allting. Jag har varit har sa lange att jag inte minns vad jag hade med mig nar jag kom hit, eller vart jag har forvarat det. Jag ar namligen valdigt duktig pa att lagga alla mina saker pa sa smarta stallen, att jag sjalv inte ar smart nog att komma ihag dem.

Japp-japp.

Jag tror mig dock ha hittat allt nu - forutom mitt halsband,
sa min resterande tid ska ga at till att leta reda pa det. Ni far halla tummarna for mig att jag hittar det innan jag maste aka ivag. Annars far val helt enkelt Eva skicka det till mig nar det dyker upp.

Nej, har framfor datorn kommer jag aldrig att finna det.
Dags att ga tillbaka till verkligheten.

puss pa er.

Nej, hoppsan, nu har jag varit sa dar otroligt spontan igen.
Jag borjar tro att spontanitet ar mitt andranamn.

Jag har sokt volantarsarbete.
Det trodde ni inte om mig va?

Hursom far ni nu lova mig att halla en liten extra tumme for mig nu.

Det ar lite laskigt att tanka tanken att jag ar hemma i sverige igen om en vecka. De har manaderna har gatt sa otroligt fort, och jag har vaxt sa otroligt mycket, pa sa otroligt manga olika satt.
Jag angrar inte en minut i det har landet, aven fast att jag har langtat hem nagot helt otroligt ibland. Den saken ar saker.

Jag ville bara saga det.

Efter att ha drogat mig sjalv med Benedryl, som hela huset varnade mig for trotthets-syntomen av, och gatt och lagt mig, trodde jag mig antligen fa en tidig somn.

Men nej, sjalvklart ska jag vara undantaget till allt och inte kanna av nagonting alls. Efter tva timmars snorvlande gav jag upp och satte mig har. Nu tanker jag invanta trotthetten och sedan ga och lagga mig pa gammalt hederligt vis med John Blund i ogonen och en utmattad kropp.

Japp, japp. Sa far det bli.

Kommer den dar karln inte snart far jag val helt enkelt ta mig en springtur i tradgarden och leta reda pa honom. Nagonstans, och nagongang maste han ju dyka upp.

For ungefar en vecka sedan stod Labor-day i farstun, och hosten fick sin offentliga start. For manga i New jersey betyder det arbete, gratis strand utan turister och betydligt mindre ungdomar hemma i husen, da alla vid den tiden springer ivag till college.
For mig betydde det massor av kroppsgjord serotonin, stora leenden och en underbar van vid namn Gareth.

Ja, den forsta veckan pa denna host invegs med magont av allt for mycket skratt,
kartor som inte tog oss nagot annat an vilse,
levande statyer som skramnde upp oss ordentligt,
sena natter med lyckosaft,

och mycket, mycket mer.




Jag tanker inte skriva ner allting har, tanker inte ens lata er njuta av en enda liten busig detalj. Nej, dem ar mina att behalla och gomma undan bakom revbenen, for att sedan kunna plocka fram nagon gang lite da och da, nar de dar kaffekopparna inte kan varma upp mina vinterfrusna fingrar nagot mer.

Ja, precis just da ska jag plocka fram de minnen som vi skapat denna vecka,
och satta pa mig exakt samma leende som jag bar just nu.

Kanske ska jag till och med da beratta for er.
Beratta for er hur vi dansat oss fram i New york och New jersey och samlat upp lyckoamnen fran de mest otankbara hall som kan tankas vara.





Japp. Kanske ska jag gora det, annars far ni stackars, sotnosar, tvingas leva vidare i ovishet. Ovishet om en av de absolut finaste veckorna av detta ar.

Japp, Japp. Sa far det bli.

For nu ska jag krypa ner bland mina kuddar, lata hostmedicin skolja bort lite sjukdom, och somna tillsammans med massor av harliga detaljer, som kommer halla mig vid liv

manga, manga mer dagar

och ar.

Jag har bestamt mig for att annordna varldens coolaste tavling har pa bloggen.
Den som vinner far hela min telefonrakning for denna manad pa 498 dollar.

Lockande va?

Det enda som du behover gora ar att skicka ivag en kommentar om varfor just du ska fa den. Trostpris kan tankas ges ut ocksa.

Jag ar namligen en mycket generos manniska idag!


Deadline: Nar kronofogden ringer mig.

Jag har inte berattat det for er, kom jag pa.

Pa grund av min otroliga radsla for frisorer brukar jag aldrig nagonsin lata dem rora mitt har. Jag klipper mig kanske som max en gang per ar, och det ar utan underdrift, men under min vistelse i usa har jag faktiskt borjat tygla mig sjalv. Jag har besokt frisoren hela tva ganger, och den senaste gangen blev jag riktigt, riktigt nojd.

Mitt har ar nu spicy-red, och har en kvalite som det aldrig nagonsin har haft.

Kann pa den noten!

Ikvall ska jag och Martina ha tequila-night.
Sa typ, skal och godnatt pa er, sotnosar!

Den har lilla rutan pa facebook, gjorde min dag:



Och jag hoppas att du vet att du ar vard all den lycka som du kanner just nu
och sa himla mycket mer,

min alskade mamma.

Pa sondag ska en skandinavisk festival annhallas har i New Jersey
och Sverige tanker under detta spektakel bjuda Amerika pa en riktig smakupplevelse.

Namligen Pannkakor med lingonsylt!

Jag tror mig inte riktigt hanga med langre. Sen nar blev lingonsylt en bra kombination med pannkakor? och sen nar blev det nagot typiskt svenskt?

Jag satt och kollade i min gamla blogg,
och fann en diskussion mellan min alskade mor och far.

"Mamma: Janne, kan du sänka ljudet på tv:n?
Pappa: Nej, man hör minsann allting. Du hör vad jag säger och jag hör dig.
Mamma: Aja saksamma, det är mat om 10 minuter.
Pappa: Jajo, jag slutar nog klockan fyra imorgon också, som vanligt."

Den fick mig att sakna er valdigt mycket,
bara sa att ni vet.

Snart ses vi antligen igen!

Det ar inte lang tid kvar nu. Min obestamda tid i usa har blivit bestamd och om 24 dagar bestiger jag svensk mark igen. For hur lange vet jag inte, men i alla fall tills att 2009 har avslutats, och nastkommande ar har paborjats.

Har jag gett upp min drom?
absolut inte.

I borjan pa oktober borjar mitt nya samarbete med Daniel, som ska hjalpa mig att vidareutveckla min rost och min sangteknik. Jag ar sa exalterad att jag inte ens kan finna ord for det. For bara nagra veckor sedan hade jag aldrig ens vagat dromma om att denna karl skulle vilja arbeta med mig, men nu star han dar med oppna armar. Det ar nastan sa att jag bade vill skrika, hoppa, dansa och grata av gladje.

Jag har haft en sadann otrolig tur, jag inser det verkligen nu.
Jag har haft en sadann otrolig tur!