Mia Elisabeth

I åratal har jag haft ett par jeans och ett linne i min garderob som aldrig har använts. Jag har känt mig lite för rund för att använda dem, och tyckt att dem fått mig att se större ut, men vad möttes jag av idag?

Efter lite mer än en vecka av intensivträning och -3 cm runt magen sitter de som ett smäck.

Jag är lyckligast i hela världen!

Och detta firas helt enkelt med något så simpelt som att jag ska ha det på mig, idag. Varje dag. Hela veckan.

Me so happy, happy!

Jag ska dedikera det här inlägget till någon som jag fascineras av,
någon som skapar verk, värda att läsa om och om igen, och om och om igen,

och till och med lite om och om igen.

Jag är ingen människa som lätt uppslukas i skönlitteratur.
Jag är inte heller en människa som brukar ta till böcker som verklighetsflykt,
men jag älskar denna författare. Hans ord är bevingade med storhet.

Hans namn är Paulo Coehlo, och från och med nu, och för alltid mer, är han en författare, vars böcker jag kommer att vänta slavisk på. En efter en... tills den sorgsna dagen då det kanske inte kommer nå fler.

Han är min stora idol.

Så är det liksom bara. Han är helt otrolig, storhetsförfattaren Coehlo, som till och med får mig att längta till att få läsa. Att få fly från verkligheter med hjälp av bundna bokstäver, formade som meningar och vackra böcker.

Häxan från Portobello så heter den bok som jag läser nu. Jag rekomenderar den helhjärtat, som ni kanske redan kan förstå. Läs, läs, läs...

Jag beordrar er att läsa den (och alla andra med)!

Så här fin kommer ni aldrig att få se mig igen.
Det bästa av allt är att resten av håret är brunt (som det skulle bli).

Jag kör på slingor åt fel håll nämligen. Någon som vill haka på trenden?
Perfekt för den som vill sticka ut och vara lite egen.

Imorgon blir det ICA med raska steg, och mössa över hela ansiktet!

Världens enklaste och absolut godaste mat, bjöd jag min karl på idag.
Stekt älgskav och lök, med klyftpotatis och lingonsylt.

Finns det ens något godare?

Häromdagen på gymmet, glömde jag mitt hänglås kvar på skåpet. Ett nyinköpt. Jag suckade djupt när jag kom på det, och gick idag för att köpa ett nytt innan jag gick dit åter, men vad hängde där?
- Jo, låset olåst, och i skåpet låg mina svarta vantar också, som jag inte ens visste att jag hade tappat bort.

Sicken jäkla moral det är här i Norrland.
I stockholm hade det varit snott, bara för att, efter bara någon minut.

Jag älskar det här stället!

Medans Jonas satt och spelade WOW blev jag uttråkad, och lät min kreativitet flöda. Att jag aldrig tidigare har gjort ett porträtt kanske syns, men äsch...

Det syns faktiskt nästan vem det är.



Kan ni se det? Och nej, det är ingen kändis, så ni måste känna mig för att veta!

"– Sänk rumstemperaturen så kan du gå ner i vikt fortare (..)"
läste jag precis i tidningen, och kom fram till, lite så där i smyg, att det måste vara precis därför som våran hyresvärd bjuder oss på så minimal värme som han gör.

Tack för omtanken liksom!

Jag har precis kommit hem från den lilla staden här uppe i Luleå.
Det vart ett besök hos sjukgymnasten som idag gav mig värmeterapi. Det kändes inte helt fel med tanke på att det var en minus trettio graders kyla utanför fönsterrutorna.

Efter det blev det en liten shopping-tur och ett ordentligt gympass på Helex.

Jag känner mig som en helt ny människa, och ska avnjuta detta tillsammans med pojken min och ett glas rött.

Intressant? Nja, men så är det.
Varje dag kan man inte bjuda på något roligt!

Klockan är strax halv 10, och jag har varit vaken så länge att de känns som en halv evighet. Äntligen är dock den svåraste uppsatsen hitills på min utbildning, slutförd.

- Jag har i alla fall skrivit ut en punkt, och intalar mig själv att jag är det.

Så nu ska jag dricka tonvis med kaffe och sedan börjar min kamp efter att finna en fungerande skrivare på universitetsområdet innan seminariumet, som går av stapeln vid 13.00.

Hälsa mig lycka till. Jag kan behöva det idag!

Häromdagen gav Jonas mig ett foster i magen.



Så eftersom att jag nu, officiellt, är mamma till denna varelse, kallar jag mig för:
(trummvirvel)

Fru Moderkaka!

Nu är det officiellt - Jag är sveriges sämsta bloggerska.
Jag har inte en enda gång saknat den här portalen, och kanske borde det vara en giltig anledning att inte komma tillbaka till den, men...

Jag är inte som alla andra! För nu är jag tillbaka. Redo att ge det en sista chans.

Funkar det nu - så funkar det, och gör det, det inte, så vet ni att detta är mitt farväl.