Mia Elisabeth

Det var då, som nu, till sist, för alltid.
- Du är underbart bra, min vackra vän.

Jag har just nu världens craving för grönsaker.

GRÖNSAKER!

Vad tusan hände med mig igår egentligen? Vem slog mig i huvudet?

Här om dagen träffades jag och Josefine, som ska med mig till Thailand, för att gå runt till lite olika gymnasieskolor och kolla in intresset för oss som föreläsare. Det verkade faktikst väldigt positivt, och därför bestämde vi oss för att sammanställa ett slags mail om allting som vi skulle kunna erbjuda oss att prata om. Vi hann dock inte riktigt klart, och eftersom att jag just nu inte har så mycket för mig, har jag bestämt mig för att slutföra det.

Ni får hålla tummarna om att detta går hem.
Jag har nämligen börjat ge upp allting som har med sponsring att göra.

Föresten, fy tusan vad jag längtar.
Nu är det inte lång tid kvar.

 

Ibland känns det som om jag har tystnat ner, och slutat att ge den finaste människan som jag vet bekräftelse. Det är inte så att jag känner mindre för henne, inte ens i närheten. Jag har bara tappat min förmåga att trollbinda ord till vackra rytmer och melodier, tappat kraften att vidarebefodra de känslor som jag bär, och är rädd för att skriva en text som i slutändan ändå inte betyder mer än ett helt vanligt blogginlägg.

Jag vill ju få ut så mycket mer än så. Jag vill viderbefodra en känsla, starkare än tusenfalt, och jag vill att alla människor som läser det som jag skriver, ska emotionera precis just det som även mitt eget hjärta gör.

Idag har jag dock bestämt mig för att ingenting av det där spelar någon roll, för kanske kan jag genom att skriva bara något, ge henne ett léende, och er en blick av avund över att jag har hittat en sådann där vän som helar sår, genom att bara existera.

För ungefär 9-10 månader sedan tvingades jag in i det värsta som en människa någonsin kan genomgå. Jag miste allting som jag levde för, inkulsive varenda liten lust i min kropp. Skolan sjukskrev mig, och kuratorsamtal blev en del av min vardag. Vad som hände kommer ni att få fortsätta vara ovetande om. Det angår inte er, och en av de bästa lärdomar som jag har fått under den här tiden, är att man aldrig, hur mycket man än intalar sig om det, mår bättre av att tala högt om ett trauma. Jag mår bra idag, och om man bortser från denna vän som jag just nu försöker att hylla, beror det mycket på att jag valde att låta människor leva i ovishet. På det sättet kunde jag leva normalt och slippa medlidande ögon som skulle ha borrat sönder min själ, till och med ännu mer.

Hur som helst, det som jag ville komma fram till genom att berätta det där är att min vän stod bakom mig under hela den tiden som jag ville drunkna i täcken och melankoliska låtar, och utan att ens veta hälften av historian, lojalt satt hos mig och fick mig att må bra. Om det inte hade varit för henne, hade jag nog aldrig kommit så här långt idag.

Här om natten bevisade hon det yttligare, även fast att hon inte tror det själv. Jag brast från ingenting. Berättade inte ett ord om varför, och lät henne aldrig heller veta. Hon jagade mig ändå inte med frågor. Hon mördade sin egen nyfikenhet och vilja att veta, och agerade som en riktig vän ska göra. Jag kommer aldrig att kunna tacka henne nog.

När jag dessutom bestämde mig för att stanna i Usa denna juni, var hon inte den som skarpt sa åt mig att komma hem. Hon stillade istället ovanan att vara ifrån mig (för er som inte vet, umgås vi så gott som dagligen), genom att skriva ett millångt brev, som jag i extas vek ihop och bar med mig i min handväska hela tiden. Allt för att känna hennes närvaro, trots den långa oceanen som skiljde oss åt.

Och nu har jag även lärt mig, att trots despyter mellan människor som vi har i samma umgåskrets, aldrig kommer att ge varandra vika. Vi kan i en hälsosam balans både umgås gemensamt med vänner som vi har, och på egen hand med dem som vi inte längre delar, utan att få varandra att må dåligt.

Det här gott folk, det är vad jag kallar vänskap,
och jag kommer aldrig någonsin att vara den som släpper din hand, min vackra Ellen Zettersten. Det hoppas jag att du vet.

Så sluta nu att säga att du är en dålig vän, för det är allt som du inte är. Jag vill aldrig någonsin se dem orden lämna dina läppar igen.

If you read this Gareth, don't kill me.

When Gareth called me this morning he was mad, like really stupidly mad.
Some guy had been haunting him at work with a camera, saying:

- "I need to take a photo of you. My girlfriend will die, you so look like the twillight-guy"

Yes, I laughed when he told me this.
Gareth doesn't look like Robert Pattinson at all, not if you ask me anyway.

But after hanging up, I went on the Google-picture-search,
and now I am actually worried.

What if people do think he looks like that guy, when he's here?
I'll probably have to carry a gun, and shoot every single girl I see.

After the movie-hysteria, I'm not sure what they would do if they caught him.

Hur jobbig dagen i sin ära än har varit,
och hur många tårar som än har lyckats spillats, är jag så himla lycklig över att ha fått allting sagt.

Du värmde mig med din närvaro idag.
Att dela ord med dig, är så fruktansvärt värdefullt för mig.

Jag vill verkligen att du ska veta om det.

När jag var usa, sjöng en av damerna som jag var på ospac med,
Mary Hoppkins låt "Someone who'll watch over me", 

Den texten är helt fantastisk.
Och jag ville typ bara säga det.

Jag har bestämt mig för att lägga ner lite extra tid på mina julklappar i år, och därmed göra dem lite extra personliga och speciella. 

Under min jakt efter den perfekta julklappen till min far fann jag Kopi Luwak Kaffet, men efter att ha läst denna beskrivning:

"Det är inte bara priset som kommer att imponera på dina bekanta, utan också platsen kaffet kommer ifrån: En palmmårds stjärt.

Kaffebönorna äts av palmmården, bajsas ut, steriliseras och rostas."

ekar bara två frågor inom mig:

Vem tusan vill dricka detta kaffe?
och vem tusan kom på den korkade idéen att ens försöka framställa kaffe på detta sjuka sätt?

Nej, usch, jag säger bara en sak, och det är: snacka om bajs-kaffe!

Jag har ägnat nästan hela min dag till att söka stipendier, men alla fonder och stiftelser i hela denna dumma värld har tydligen bestämt sig för att inte ta in mer ansökningar, eftersom oktober redan har passerat.

Ja, usch, aldrig hade jag haft en aning om att livet slutade i oktober varje år.
För alla, och då menar jag företag också, säger att dem inte sponsrar eller ger ut ekonmiskt stöd efter att hösten och oktober har infallit.

Vad kan möjligtvis vara förklaringen till detta?
Och är detta anledningen till att alla är deprimerade under vinterhalvåret?

Jag har glömt bort att visa min uppskattning till alla er, sötnosar, som gjorde min födelsedag minnesvärd även i år.

Eller nej, det var att ta i. 

Glömt bort det har jag inte. Många av er har fått tonvis av kramar och vackra ord av mig redan, men ett litet extra inlägg i bloggen skadar inte.

Så här kommer ett sent, men ändå väldigt vackert tack till alla er!

Snart är det dags för mig att hoppa i lite kläder och börja rulla iväg mot stan. Nu ska nämligen näst sista praktiska handlingen prickas av innan Thailandsresan.

Passet ska in till Ambassaden. 

Sedan är det bara sponsorerna som ska organiseras, och sen är allt klart.

Läskigt!

Om jag hade kunnat, hade jag berättat för er alla hur vackra léenden som jag har mött, hur fina ögon som jag har delat magiska blickar med.
Jag hade också återberättat allt det där som jag har emotionerat, och hur mitt hjärta har lärt sig att ticka som en bomb.

Jag tror att han har börjat förbereda sig på strid.
Jag tror att jag känner igen den här kampen.



Och mitt i den stad som jag nu håller så varmt intill mig själv, kände jag dig.
Det är skumt att en enda människa kan äga en sådann genuin styrka att beröra någon annan.
 
Jag vet att det kommer att bli så himla svårt att rida ut den här stormen.
Jag vet att det näst intill är en omöjlighet, men jag vill inte ge upp.



Jag var nära på att gråta mig själv till sömns inatt, men jag tröstade mig själv med faktumet att det faktiskt kommer att komma en ny morgondag,
och även om det kommer att ta tid

kommer även snart den morgondag som ger mig ett permanent léende,
lika vackert som alla de andra männniskornas som jag har mött.

Jag vet det så väl.

 

Nu ska jag och denna gosse ut och dricka Guiness.

Nu ar ni bra avundsjuka va? Det bor ni vara i alla fall!

Det är så typiskt mig. Klockan är snart sju och jag har inte ens börjat packa för min resa som börjar imorgon bitti. Och nu har jag satt mig i en situation som gör det omöjligt för mina små hjärnceller att koncentrera sig på kläder.

Jag försöker dock laga mina trasiga tankegångar, genom faktumet att jag imorgon ska äta, och ha det gott med en av de finaste vännerna som jag har. För jag menar, hur många har egentligen en vän som bokar en utomlandsresa och femstjärnigt hotell till en i födelsedagspresent?

Nej, usch, jag kan inte ens förklara hur tacksam jag är.
Thank you, my wonderful Gareth!

Imorgon är det dags för min tredje resa till nordirland för i år. Det känns lite skumt faktiskt, men ändå mycket efterlängtat. Jag behöver mig en liten break från vardagen, men innan dess måste jag dock;
 
Packa
Städa
Tvätta
Skriva ut flygbiljetten
Gå till banken
Hämta ut linser
och fika med min moster från usa.

Någonting säger mig att det kommer att bli en lång dag idag.

Äntligen får jag andas ut lite.

Helgen bestod som sagt av förberedelseläger inför Thailand, jobb, jobb och ännu mera jobb.

Idag har jag sedan, efter allt för få timmars sömn, tagit mig till väsby för att få ett papper på min tandstatus.

Nu ska jag bara till apoteket och hämta ut lite medeciner, och sedan förståss börja min sponsrings-jakt, sedan är jag fit for fight. Känns otroligt skönt att vara ute i god tid, för en gångs skull. Det händer inte ofta.

Imorgon blir det sedan tvätt- och packningsdag, för på torsdag vinkar jag Sverige hejdå för ett tag och åker iväg till the UK för att bara rå om mig själv och träffa Gareth.

I am so happy, happy!