Mia Elisabeth

Vackra lilla du.

Att leva tillsammans med någon, dygnet runt, i sex månader, på så väl arbetes-basis som vardags-basis och sedan skiljas ifrån varann så tvärt som vi gjorde. Det är en känsla som bara vi kan förstå oss på, min vackra lilla mys-bror

Och jag saknar dig så brutalt idag efter att äntligen få ha pratat med dig igen!
Det vill jag att du ska veta.

Jag har inte varit så duktig på att ta kort nu på sistonde,
men så här mörkhårig är jag nu i alla fall.

Trolleri!

Häromdagen hittade jag en på/av-knapp på vackraste Jonas.
Synd bara att den inte fungerade

Och yes, jag testade.
Till och med två gånger.

Och helt plötsligt svarade (Gud?) på mina böner.
Ett mail har dumpat ner i min inkorg från läraren som jag skrev om i förrförra inlägget, med texten:

"Jag uttalade mig fel. Ni behöver bara läsa kap.1 till 4."

Jag säger bara, Hallelulija!

För två år och tre månader sedan somnade min morfar in.
I min gamla blogg fann jag detta skrivet på det datumet:


"Solen ligger naken på andra sidan horisonten när min kropp lämnar den vita sängen, som jag har lärt mig att benämna som min. Jag känner en rysning färdas från huvud till tå, och jag kan helt plötsligt inte finna en enda anledning till att faktiskt le.

"Din morfars kropp dör sakta ut nu", viskar mamma ifrån köket. Några sekunder senare sprínger hon iväg för att möta upp honom en sista gång.
Min moster och mormor kommer hack i häl. Dem vill alla ta farväl av dig, morfar. Dem vill alla dig väl, även jag som inte följer med.

Glöm inte det, morfar.
Lova mig att aldrig glömma det."

Jag börjar för första gången riktigt förstå varför det heter heltids-studier.
Häromdagen gav min ena lärare oss uppdraget att läsa kap.1 till 6 till nästa lektion.

Ingen fara tänkte jag, och har lite fint flyttat fram det tills idag.
Lektionen är ju inte fören på måndag, nemas problemas liksom.

Nu ångrar jag mig.
Kap.1-6 innefattar 153 sidor.

Och dem ska jag nu alltså läsa, förstå och hinna analysera tills i övermorgon.
Kul Lördagkväll, kul!

Jag sitter alldeles stilla, men trots detta kan man se något där inne, bakom alla lager av kläder, röra sig. Det är en läskig syn. Nästan en magisk en.

"Jag är otroligt kär i dig, Nulfs", viskar Jonas, och jag kan riktigt känna hur frekvensen av hjärtslag ökar där inom mig.

Max sitter i sängen med spelkonsolen till playstation i handen. Han ler och skrattar åt de magiska varelserna på skärmen som bara hoppar, hoppar och hoppar runt till och med ännu mer, och jag kan inte rå för utbrottet i min känslovulkan till kropp som sker.

Tänk att Luleå kunde ge mig så fina människor att dela vardagen med.
Tänk att lilla jag verkligen kunde hittade hem!

Jag har ingenting alls negativ att säga.
Det må vara långtråkigt att läsa och att hela tiden hypotisera fram,

men jag är lycklig. Så fruktansvärt jävla lycklig!

Bara så att ni vet det, liksom.
(om ni nu inte visste det redan)

Jag har alltid, så länge som jag kan minnas, varit helt besatt av kärlekshistorier. De liksom kliar i mina fingrar och bildas en längtan starkare än något,

men sedan du kom in i mitt liv har allting förändrats.
Inga sagor är länge lika vackra. Inga ord är lika starka och fascinerande.

För vet du, min älskling?
Med dig känner jag varendaste abstrakt adjektiv som existerar,

även de som du aldrig får höra.