Mia Elisabeth

Jag har pluggångest. Rättare sagt, val av inriktnings-ångest.
Därav är jag urusel på att uppdatera, och spenderar istället mina dagar med att göra listor med för och nackdelar, och stora mindmaps.

Sökt jobb har jag också gjort. För nu har jag ingen aning om vart jag är nästa termin. Ni kan få hålla tummarna att allt löser sig.

Imorse slog någonting mig. En fundering som jag nu inte kan släppa taget om. Hur länge ska man egentligen hålla drömmar som drömmar? och när ska man infria dem?

Om mitt liv slutade här hade jag behövt sammanfatta mitt liv som en förberedelse. Misstolka mig nu rätt. Jag är otroligt tacksam och lycklig med det jag har, men sanningen är ju den;

Jag gick ut gymnasiet för att förbereda mig för drömmen om att resa.
Jag reste runt för att förbereda drömmen om universitetet.
Nu går jag universitetet för att förbereda drömmen om forskning.
För att sedan jobba för att förbereda mig för drömmen om frihet.

När stannade jag upp och njöt? Slappnade av - utan att lägga upp möjligheter för morgondagen? När andades jag sist in den härliga norrlandsluften och bara njöt av nuet? Släppte tankarna på allting runt omkring och bara levde? Levde för dagen som den kom?

Jag kan inte ens säga att jag saknar känslan av att göra det - för jag har aldrig gjort det. Det är rätt sorgligt egentligen.

Så nu är det dags att göra någonting åt det.
Göra någonting åt den underliggande stressen. Lära mig att slappna av.

och att njuta, njuta, njuta! Njuta av allting underbart.

Och starten? - Ja, den är här!

Igår kom Josefine upp till Luleå. Det ska vi idag njuta av.
Och inte på vilket sätt som helst - utan genom en ordentlig tur i byn.

Så nu hoppas jag på, och längtar till, ett glas kallt och lite varma bubblor i magen.
Kanske kan jag till och med lura till mig en bowlingmatch.

Ni får hålla tummen för att jag får min vilja igenom,
så hörs vi igen när jag har tid till att skriva mer.

25 månader. Varför jag ens skriver ut det, vet jag inte.
Jag tror att det är min punkt på det än så länge längsta kapitlet av mitt liv.

Jag har inte glömt - men jag har lärt mig att kunna vara lycklig trots allt.

Ingen av er läsare kommer att förstå vad jag just nu skriver om. Knappt jag heller. Jag tror att jag försöker att säga att min tatuering verkligen har ett levande budskap:

Det finns alltid något i ens förflutna som det är värt att bygga upp en framtid på.

Jag är idag beviset på det. För fy sjutton vad jag är lycklig idag.
Och mest tack, och kärlek, vill jag skänka min fina Jonas för det.


Utan dig hade jag precis som ord utan melodi, varit färglös som en tår.
Jag tycker så otroligt mycket om dig! Jag hoppas att du vet om det.

Idag ska jag berätta något alldeles tokigt underbart för er.
Jag och Jonas har stora nyheter. Nyheter som vi har firat mycket och kommer fortsätta att fira just så, väldigt länge till.

Jag menar, hur underbart är det inte att kunna unna sig massa gott
- och skylla på att det är för att man firar?

Och nej, det är ingen liten människa som har bosatt sig inom mig. Det är det många, många år kvar tills. Däremot ska vi bosätta oss någon annanstans. Vackra, vackra älskling och jag.

I en lägenhet som ser ut ungefär så här, för att vara exakt:


Mellan vardagsrum-delen och köket är det dessutom en balkong. Den är jätte fin, och vi har dessutom fått reda på, av de gamla ägarna som bor där för tillfället, att solen alltid skiner in genom just den balkongen. Vi bor nämligen på solsidan.

Hur underbart är inte det?
Och ja, käre läsare. Ni är varmt välkomna att känna er avundsjuka nu!