Mia Elisabeth

Bloggningen har verkligen inte legat i fokus på sista tiden.
Kanske för att jag verkligen lever varje sekund av dygnet, kanske för att jag har tappat en del av suget. Kanske för att alla ord känns överflödiga.

Alla ord förutom dem som "P" skrev i förgående inläggets kommentarsfält.
Är det du, som jag tror, värmde orden så otroligt mycket.

Och jag håller tummarna för att du vet att du var de finaste för mig en gång.

För det var du verkligen!

Det finns så mycket som jag hade velat få ur mig nu, att jag inte vet vart jag ska börja. Jag har så många lyckofjärilar i magen att jag ibland tror mig vara sjuk.

Sjuk av all kärlek som jag känner till er, mina vackra vänner. Och speciellt till dig.

Jag vet inte hur det kommer att bli. Att leva över 90 mil ifrån de människor som sätter mitt hjärta i balans och kysser mina händer rena från all den smärta som de tidigare har burit, men jag vet att det kommer att fungera. Jag vet att ni kommer att finnas kvar, väntades på att få vara existerande i min samvaro igen.

Jag vet det så väl, och jag uppskattar er så enormt för det!

Speciellt dig.

dig, dig, dig.

"Everytime I think of you
I always catch my breath
I'm still standing here
And your soon miles away"

Det går inte att beskriva det här. Efter nästintill tjugo års vandrade på stockholms gator, ska jag snart ge mig av för att inte riktigt veta vad som ska få komma in i mitt liv, eller när jag ska kunna återvända hem. 

Eller vara hos dig.

Det känns så fruktansvärt konstigt. Jag ska återigen behöva lämna din hand som jag så genuint längtat efter att få hålla i. Jag ska återigen låta våran kärlek komma undan, trots att jag vet att det är den enda riktiga som jag någonsin har känt.

Det gör så fruktansvärt ont,
men den här gången lämnar jag dig i alla fall med vetenskapen om att jag har älskat. För jag älskar dig, och det vill jag att du ska veta om, trots att det är just vad du aldrig kommer att få göra. Inte nu.

Inte någonsin.

Åh. Det känns så otroligt tungt. Inte bara det, utan allting, men ändå så otroligt bra. Jag vill ju det här. Jag vill ju det verkligen från botten av mitt hjärta, och att jag har mage att lämna allting som jag känner till, bara för att få födas in i studiekulturen som ska ta mig dit, bevisar ju alltihop.

Jag vet ju det, och jag tänker leva på den känslan.

Det behövde komma. Jag trodde bara inte att tiden skulle gå så här fort. Jag trodde att du och jag hade all framtid, fast att vi aldrig hade bekräftat den ihop.

Nej, nog pratat om det. Jag måste låta lyckan komma in och smeka min glädjefyllda kropp.

Jag har fan kommit in.
Jag har fått äran att få tillverklighetsgöra mina drömmar.

Nu kör jag gärnet!

Det är måndag och jag har precis fått reda på att jag ska flytta 90,6 mil ifrån min kärlek, från min familj, från mina vänner och mina finaste små katter.

Jag är kluven, lycklig, ångestfylld, glad, orolig, skrytsam, och super exalterad.
Men nu kör vi!!!

Hej då min älskling, hej då min vackra stad.
Det kommer att bli svårt, men det kommer att gå.

Jag vet så väl,
så nu kör vi!!!!!!!!

Hejdå Stockholm och Hej hallå LULEÅ!

Jag måste bara skryta om hur mycket jag njuter just nu.

Jag har både köpt världens coolaste linne idag och insett att jag äntligen kommer i mina favorit jeans igen. Credits till mig, fyfan.

Att jag dessutom har funnit lyckan i dig igen, gör inte saken värre.

Nu kan allting bara bli bättre. Så är det bara.

Nu har min härliga värdfamilj varit här och ätit lunch med mig,
och om cirkus en timme ska jag börja rulla in mot staden för att hämta upp nycklarna till jobbet. Imorgon börjar nämligen allvaret igen med ett öppningspass.

Eller ja, heldagspass kanske man ska kalla det. Jag både öppnar och stänger.

Det är tur att jag ska bli ompysslad av en av mina finaste vänner ikväll, annars hade det nog känts en aningen tungt att jobba en hel soldag.

Nej, hej hopp på er. Jag ska ut i solen och njuta en stund.
Men tack, vackra Åse, Jörgen och Hilde för att ni stannade förbi här.

Jag kände att jag hade saknat er, trots att det bara hade gått en vecka!