Säg mig lille vän, ska vi ses i himelen? Du har väl inte syndat i ditt liv? Du ligger väl och ber? Snart finns du inte mer. Jag kommer att sakna ansiktet som du har när du ler.


Igår lurade jag ut min parkamrat på en fem kilometers promenad.
Du är tokig, sade han till mig och log, som om han ändå tyckte att det var helt okej.

Jag nynnade på en sång i mitt huvud om att de lantliga vägarna skulle leda mig hem, till den plats som jag hörde hemma på. Till den plats som du och jag skulle ha älskat så.

Jag kanske inte fann dit, men jag fann frid.
Och det kanske är lika bra, det med.

I alla fall så intalar jag mig det.

(Bilderna är från mitt hejdå i Thailand föresten. Gud vad jag saknar Nong Khai nu)

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0