Mia Elisabeth

Imorse slog någonting mig. En fundering som jag nu inte kan släppa taget om. Hur länge ska man egentligen hålla drömmar som drömmar? och när ska man infria dem?

Om mitt liv slutade här hade jag behövt sammanfatta mitt liv som en förberedelse. Misstolka mig nu rätt. Jag är otroligt tacksam och lycklig med det jag har, men sanningen är ju den;

Jag gick ut gymnasiet för att förbereda mig för drömmen om att resa.
Jag reste runt för att förbereda drömmen om universitetet.
Nu går jag universitetet för att förbereda drömmen om forskning.
För att sedan jobba för att förbereda mig för drömmen om frihet.

När stannade jag upp och njöt? Slappnade av - utan att lägga upp möjligheter för morgondagen? När andades jag sist in den härliga norrlandsluften och bara njöt av nuet? Släppte tankarna på allting runt omkring och bara levde? Levde för dagen som den kom?

Jag kan inte ens säga att jag saknar känslan av att göra det - för jag har aldrig gjort det. Det är rätt sorgligt egentligen.

Så nu är det dags att göra någonting åt det.
Göra någonting åt den underliggande stressen. Lära mig att slappna av.

och att njuta, njuta, njuta! Njuta av allting underbart.

Och starten? - Ja, den är här!